Besök oss på Facebook Besök oss på Twitter
Svenska
English

De litterära källorna

Skaldekväde och harpolek, forntida diktning

De vandrande skalderna, eller barderna, framförde under forntid och tidig medeltid sina hjälteepos vid de nordiska kungarnas hov. Belägg för deras verksamhet finns i sagor och berättelser. Brage Boddason, verksam i Agder i Västnorge på 800-talet, är den äldste skald vi har strofer bevarade efter. Han kvad bl.a. en drapa till kung Eystein Bele i Uppsala.

Framför allt är det de västnordiska sagorna som innehåller berättelser om skalder, verksamma vid småkungars eller furstars hov i Nordsjöområdet under 900-1000-talen. I dessa berättelser finns ingen vittnesbörd om svensk skaldediktning.


Musikarkeologen Cajsa Lund demonstrerar ett blåshorn från järnåldern.

I Sverige kan vi däremot finna runinskrifter på vers, de flesta från Uppland och Mälarlandskapen. På t.ex. Gripsholmsstenen står:

"De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda
De dogo söderut
i Särkland"

På Öland ger Karlevistenen en strof på drottkvaett, "skaldernas" speciella versmått. Allitteration och rytm, verspar eller halvstrofer förekommer i drottkvaetten:

"Fulkin likr hins fulkthu
flaistr uisi that maistar
taithir tulka thruthar
traukr i thaimsi huki
munat raith uithur ratha
ruk starkr i tanmarku
aintils iarmun kruntar
urkrantari lanti"

(Översättning: Dold ligger den som de största dåd följde (det visste de flesta) stridernas Truds arbetare i denna hög. Ej skall en rättfärdigare kampstark "vagn-vidur" på sjökungens väldiga mark råda över land i Danmark).

I Hillersjö finns en sten ristad av Torbjörn skald (Thorbiorn skald risti runar). Andra runristare presenterar sig som: Grimr skald och Uddr skald.
En fullständigt ristning på vers, en strof på versmåttet foryrdislag, finns både på runblocket i Fyrbo i Södermanland och på Rökstenen i Östergötland (daterad till 800-talet), vilken också innehåller anspelningar på hjältesånger och sägner. Från runristaren Balle, verksam i mälarlandskapen vid mitten av 1000-talet, härrör flera stenar med strofer eller annan utsmyckning.

Beowulfkvädet

Det finns inga runinskrifter som beskriver förekomst av musik i Norden. Men bland de utländska källorna kan nämnas det engelska Beowulfkvädet, troligen tillkommet på 700-talet vid ett furstehov i Västeuropa och nedtecknat under 900-talet. Det innehåller en forngermansk hjältedikt med inslag av irländsk saga, anglosachsisk folktro och skandinavisk historia. Detta epos berättar bl.a. att hjältar lovsjungs till harpa och att kämparna lyssnar till sköna toner:

"Där var sång och glam
den gamle skyldkung
som mångt hade sport,
han mälte om fornrön.
Stundom grep han
den ljuvliga harpan
stor fägnedonet.
Stundom kvad han
sorgligt sanna sånger,
sällsamma sägner
kunde den högsinte
kungen förtälja"

(Beowulfkvädet, övers. Collinder 1959)

Eddorna

På Island finns mycket av den fornnordiska/germanska litteraturen bevarad, såsom den äldre eller den poetiska Eddans gudadikter och hjältedikter. Av hjältedikterna är de s.k. "Helgedikterna" rent nordiska från hednisk tid. Volsungacykelns hjältedikter är en annan grupp. De är äldre än den tyska Nibelungenlied, som bygger på samma handlingsförlopp, men det är stor skillnad på Eddans volsunga-dikter och den kristna, tyska utformningen.

Eftersom de historiska sångerna diktades av personer som var samtida med händelserna - ofta strax efter det skedda för att det skulle ihågkommas - har de en hög trovärdighetsgrad. I Eddans hjältedikter kan vi ana spår av Nordens historia före kristendomen. Personerna i Eddan motsvaras av historiska gestalter. I dessa skrifter kan man läsa om "horn" och "lurar" (t.ex. guden Heimdals "Gjallarhorn") samt sång och harpspel (det senare ofta i förbindelse med socialt högstående personer). Däremot står ingenting om hur instrumenten var konstruerade, hur de trakterades eller klingade.

Motsvarigheter till sådana episka sånger, kväden om hjältedåd och historiska tilldragelser, som barder eller skalder till harpolek framförde vid festmåltider och samkväm, finns på flera håll i världen. De nordiska kvädena skulle kunna liknas vid den franska chanson de geste, där långa dikter sjöngs till formelartade motiv med litet omfång. I Voluspá står t.ex. att läsa:

"Satt där på högen
och slog harpan (hörpu)
gygens värnare
glade Egyder
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane
som Fjalar hette."

(Voluspá, vers 42; övers. efter Brate 1913.)

Sjöng skalderna?

Man har länge tvistat om huruvida skalderna verkligen sjöng sina dikter. Skaldernas förehavanden hade benämningar som kväda, säga, sjunga etc. Avgörande för forskarnas ställningstaganden har varit vad som egentligen räknas som "sång". I en avhandling om musicerande på Orkneyöarna under 1000-talet av De Geer 1985 konstateras att språkbruket där har paralleller med andra språk, där innebörden av ordet "säga" används för att beskriva ett mer eller mindre reciterande sångsätt. Jämförelse kan även göras med kyrkosången, där latinets "Dicere et cantate" ((ut)säga och sjunga) står för olika aspekter av sångligt föredrag.

Skildringar av germanernas musik före vikingatiden

De utomnordiska vittnena hade i allmänhet en negativ inställning till germanernas sång, vilket kan tyda på att folken i norr odlade en egen sångstil som lät främmande i sydlänningarnas öron. Den äldsta romerska källan är Tacitus' "Germania" från ca 100 e.Kr. Han hävdar att det germanska folkets historia enbart traderas av berättande dikter, som de sjunger eller kväder. Germanernas sång har han inga höga tankar om:

"De har också en annan sång som de kallar banditus, vid vars utförande de ingjuter mod i varandra. De betraktar varsel inför den förestående stridens utgång endast med hänsyn till sångens klang. Ty de skrämmer eller kommer själva att förskräckas beroende på hur hären låter sången ljuda. De anser den snarare uttrycka harmoni i kampandan än egentlig sång. De eftersträvar särskilt en hård klang och taktfast brölande. Därför håller de sköldarna framför ansiktet för att ljudet - när det kastas tillbaka - skall bli fylligare och kraftigare."

(Tacitus' Germania 3:1, övers. Cavallin 1968)

När goterna anföll det romerska riket på det trakiska området omkring 375 e.Kr., uppmuntrade de gotiska soldaterna varandra med sånger om sina förfäder. Ammianus Marcellinus skriver därefter om händelsen: "Barbarerna å sin sida sjöngo under oljud och med råa skrik lovsånger om sina förfäder".

Priscos, en östromersk delegat, skickad till Attilas hov år 448 e.Kr. beskrev i sin reseberättelse dikter som framfördes vid ett stort gästabud hos hunnerna. Framförandet av dessa dikter hade troligen likheter med germanernas festmusik. Vid Attilas gästabud läste två skalder gångna bedrifter på ett så realistiskt och gripande sätt, att åhörarna brast i tårar. Vid de nordiska gästabuden (blotfesterna) brukade man dricka minne (minni: skålar) och att inleda minnesskålarna med att man berättade om de gjorda bedrifterna. Skalden blev alltså även en "sagnamadr" - historiker.

Jordanes berättar på 500-t om hur goterna utvandrade från Norden:
"De besjöngo med gamla sånger och till cittrornas taktmässiga och melodiska musik förfädernas gärningar". I ett annat sammanhang skriver han om kapillaterna (de långhåriga), "vilka goterna hålla högt och ännu idag ihågkomma i sina sånger".

År 797 skrev Alkuin (Karl den stores rådgivare) ett brev till biskopen i Lindisfarne, där hedningarnas sånger och dikter omtalas:

"Låt Guds ord bli upplästa i det kyrkliga gästabudet! Där passar det sig att man hör på epistelläsaren, icke på citterspelaren; kyrkofädernas skrifter, icke folkets (hedningarnas) dikter. Vad har Ingjald (nordisk hjälte, omtalad i Beowulf och hos Saxo) med Kristus att göra? Guds boning är trång, den kan icke rymma båda. Den himmelske konungen vill icke ha gemenskap med hedningar och förtappade till och med till namnet konungar. Medan den evige konungen regerar i himlen, jämrar sig den förtappade hedningen i helvetet. Epistelläsarnas stämmor skola höras i ditt hus, icke gatusångarnas lättfärdiga larm".

Paulus Diaconus skrev på 700-talet i "Historia Langobardorum" om den langobardiske konungen Alboin, som levde på 500-talet. Även denne författare berättar om germanernas historiska sånger:

"Alboins namn däremot vann sådant rykte och blev känt så vida omkring, att ännu idag hans ädelmod och hans ära, hans mod och framgång i krig prisas i sånger (dikter) hos baiarierna såväl som hos saxarna och andra folk med samma språk".

I Vita Liudgeri, som skrevs omkring 790, omtalas den blinde frisen Bernelf, "vilken älskades mycket av sin omgivning, därför att han var vänsnäll och väl kunde till stränginstrument sjunga sånger om konungar och berätta om förfädernas bedrifter".

Samtida och medeltida skildringar av vikingars musik

Nordmännens sånger gick inte särskilt väl hem hos människor från Europa och Asien, men ändå var det någonting i deras beteende som de kunde fascineras av. Arabiska resenärer och skribenter har skildrat musikbruket hos nordborna:

Ibn Fadlan råkade bevittna en vikingahövdingsbegravning vid Volga i Ryssland år 922 e.Kr. Han noterade att denne hövding fick stränginstrument med sig i graven. Ibrahim Ibn Ahmad at-Tartuski besökte den stora vikingastaden Hedeby (Slesvig) på 900-talet och vittnade om följande:

"Jag har icke hört någon värre sång än vad folket i Salsawiq (Slesvig) sjunger. Det är ett brummande som kommer från deras strupar liksom hundarnas ylning och ännu mera likt vilddjurens tjut".

Ibn Fadlan skriver vidare:

"Vid Buliwyfs gästabud sjöng en av dem en sång om hjältedåd och strider som var mycket omtyckt om än föga åhörd. Nordmännens starka drycker få dem strax att bete sig likt djur och kringvandrande åsnor. Mitt under sången förkommo rop och även strid på liv och död, föranledd av två kämpars drucknas gräl. Trots detta upphörde inte barden med sin sång. Detta uppfyllde mig med respekt".

(Cit. Efter Crichton, Människoätarna, s 43).

Den tyske prästen och historieskrivaren Adam av Bremen skildrar 1000-talets Norden på basis av skrifter och intervjuer med kungar, sjömän, köpmän och missionärer osv. I hans beskrivning av hednatemplet i Uppsala, den enda skildring av detta som existerar, kan man läsa:

"För övrigt skall de sånger som brukar sjungas under denna offerceremoni vara talrika och ohöviska, varför det är bättre att tiga om dem".

Den danske prästen och historieskrivaren Saxo Grammaticus (död 1220), som var i ärkebiskop Absalons tjänst, berättade om att hednatidens fruktbarhetsriter i Uppsala beledsagades av "crepitacula", dvs klirrande, klingande föremål. Det är omdiskuterat huruvida Saxo avser klockor eller rasselinstrument. Saxo berättar om en strängaspelare, som spelade för den danske kungen Erik Ejegod i slutet av 1000-talet:

"Först spelade han ett stycke, som var så allvarligt, att alla uppfylldes av sorg, därefter ett glatt, som gjorde alla så glada, att de gjorde språng och brusto i skratt; efterhand blev hans spel våldsammare och drev dem från sans och samling, så att de i deras raseri utstötte höga rop. Till sist var kungen så vild, att han grep ett svärd och drap fyra hirdmän; man måste kasta dynor över honom för att få honom lugn."

Nutida forskare om den forna konstdiktningen

"De gamla nordborna hade en högt utvecklad konstdiktning, byggande på en fast tradition med rötter i folkvandringstiden", skriver Björn Collinder.

Om Rökstenen och den fornnordiska kulturen skriver Sten Carlsson:

"Rökstenens vittnesbörd om en tidigt utvecklad poetisk kultur i Sverige, blomstrade långt före kristendomens seger. Denna kultur har haft litterära uttrycksformer, betygande på talrika förkristna runstenar. Den litteratur som nedtecknats på trä har gått förlorad, liksom den muntliga traditionen av sagor, visor och berättelser som måste ha funnits vid hednatidens slut. Missionä-
rerna och prästerna måste uppenbarligen ha varit mycket lyckosamma i sina ansträngningar att utrota ... minnena av den fornnordiska kulturen".

Henrik Schück skriver att det inte finns något bevarat av den svenska skaldediktningen från slutet av hednatiden. "I Sverige vårdade sig kyrkans män ej om att uppteckna de svenska skaldernas dikter. Antydningar om svenska skalder saknas ej. Den äldste, som omnämns i Skáldatal är Brage den gamle, vilken sägs ha varit hirdskald hos den svenske kungen Björn at Haugi".

Vilhelm Gödel skriver om den svenska diktningen: "Vi veta av Skáldatal och sagorna, att flera skalder under vikingatiden uppehållit sig vid det svenska hovet i Uppsala samt hos jarlarna och stormännen i landets olika delar. De ha skildrat härfärder och äventyr. Det finns knappast något i behåll".

Tobias Norlind har med utgångspunkt från bla Beowulfsagan, Snorres Ynglingasaga och kontinentala krönikörer som Venatius Fortunatus, Casiodorus, Gregorius av Tours och Beda Venerabilis skapat en bild av vad han ansåg gälla även svenska förhållanden:

"Under vikingatiden blevo skaldekonst och musik odlade vid alla hoven, och stormännen själva voro goda utövare av andliga idrotter. Men då de långa färderna till främmande land på 1100-talet så småningom upphörde, kommo istället spelmän från Södern till Norden. Dessa hade en annan tonkonst av lättfärdigare art, och konsten drogs ned att bli de vägfarandes, tiggarnas förvärvskälla".

Hjalmar Alving skriver om den hos islänningarna bevarade fornnordiska litteraturen, att "berättarens och skaldens gåva skattades högre hos dem än hos andra folk och särskilt i berättelsens konst kommo de därför högre än andra".

I Einhards biografi över Karl den store, heter det om den frankiske kejsaren:

"Likaså lät han (Karl den store) uppskriva och åt eftervärlden överlämna de barbariska och uråldriga dikter, i vilka de gamla konungarnas handlingar och krig besjöngos. Han påbörjade även en grammatik över sitt modersmål (germanska)".

Foteviken Kulturcenter

Förutom Fotevikens Museum finns här Höllvikens Bygdegård, Fotevikens stugby, restaurangen Den Fede Gåsen och Skånes Hantverksinstitut samlat under begreppet Kulturcenter. Klicka här för mer information.


Föreningen SVEG
Friluftsmuseerna
Vellinge kommun
EXARC
NOOAM
IMTAL
Destination Viking
Skånes Hantverksinstitut
Medborgarskolan