Besök oss på Facebook Besök oss på Twitter
Svenska
English

Musik och musikinstrument

Begreppen musik och musikinstrument under äldre tider

Ordet musik finns inte med i den fornsvenska vokabulären: där talar man om dans och kväde, dans, lek och spel. "Musica" kom inte förrän på medeltiden och var ett begrepp förbehållet de lärde. När dessa någon gång nämner de nordliga folkens vilda sång och spel, så använder de mindre trevliga omdömen. Vad de hörde var "oljud" som stod utanför kyrkans normer och kontroll. Sådant borde därför "ignoreras eller rentav motarbetas". Inte förrän under 1500-talet är ordet musik belagt i svenskt skriftspråk. Nedan kommer jag dock, i förenklande syfte, att använda ordet musik som benämning på våra förfäders ljudskapande även i i forntiden.

Musikinstrument är en sorts ljudredskap. Ljudredskap används till att skapa ljud. Man kan specialkonstruera instrument som t.ex. flöjt men det är inget villkor. Instrument blir ett föremål för att man använder det just som instrument, t.ex. när man trummar på ett upp-och-ner-vänt kokkärl.


Kopia av Osebergaluren från år 834 e.Kr. demonstrerad av Åke Egevad.

Forntidens liv - människan i naturen

För den moderna västerländska människan är musiken oftast en källa till förströelse eller uppiggande av trötta nerver. Under forntiden utgjorde däremot musiken ett av flera inslag i ritualer, arbete, sammankomster, dans och måltider i form av signaler och ceremonimusik.

Kampen för tillvaron har alltid varit en del av människans historia. Ett medel i kampen är musiken. Man sjunger under arbetet och jägare kan locka till sig byte genom att härma läten. Man kommunicerar med tamdjur och med varandra, det senare ibland på mycket långa avstånd.

Fornmänniskan omgavs av gudar och andar och med hjälp av vissa ritualer kunde man freda sig mot olycka, sjukdom och naturkatastrofer. Med hjälp av förvridna röster, masker, dans och rörelse fick man kraft att stå emot de mäktiga andarna. Handlingarna upprepades och stelnade så småningom till riter och kunde successivt byggas upp till stora religiösa ceremonier. Präster eller medicinmän var ledare under ceremonierna. Musik och dans brukade utgöra de viktigaste delarna i sådana ritualer. Ljuden i sig och även vissa ljudredskap ansågs ha en magisk kraft att påverka naturen och andarna. Från början hade musiken förmodligen mer en praktisk funktion än en konstnärlig men så småningom skapades system för melodiernas uppbyggnad - skalor och melodier började utformas.

Intressant är att det runt om på jorden i högstående kulturer av de mest skilda slag ändå kom att utvecklas olika instrumenttyper utifrån ungefär samma musikaliska principer. Indianer, européer, kineser, araber; alla knöt de gärna religiösa och mystiska symboler till skalor, tonhöjder och musikens "makt". All musik i denna förhistoriska tid var troligtvis enstämmig (homofoni). Även när instrumenten deltog spelade alla stämma/melodi.

Vi kan bara ana oss till hur tongångarna gick i nordbornas värld under senare delen av järnåldern. Vikingarna förde musiken vidare från mun till mun och just detta ställer till problem för oss då vi ska försöka återskapa den. Luckan mellan vår forntids slut och de första uppteckningarna av folkliga melodier är alltför stor och det är svårare att kartlägga musiken ju längre tillbaka vi förflyttar oss i tiden. Vi kan dock vara säkra på att det utövades sång och spel både till vardag och fest. Men hur länge sådant eventuellt bevarades, och i så fall hur opåverkat det var av den kristna, gregorianska sången, eller hur mycket den förändrades genom omsjungningar går inte att säga.

Musikarkeologi

En framstående forskare inom musikarkeologi är Cajsa Lund, som har fått fram ett gediget material om forntidens musik. En musikarkeolog försöker beskriva, förklara och rekonstruera musik och andra utomspråkliga ljudbruk på basis av arkeologiska fynd. Huvudkällorna inom musikarkeologin utgörs av:

  • Fynd av bevarade ljudredskap, dvs föremål som man på goda grunder tror ha varit använda till ljudproduktion.
  • Avbildningar av ljudredskap (s.k. ikonografiskt material) eller av eventuella hela musiksituationer (t.ex. dansscener).
  • Spridda uppgifter om sång och spel från den nordiska diktningen samt utomnordiska texter, dvs arabiska och romerska.

Endast en liten andel instrument från vikingatiden finns bevarade. Detta kan bero på att de flesta tillverkats i organiskt material, t.ex. växtdelar; sälgflöjter lockpipor etc, allmänt kallat den gröna musiken.

Det ikonografiska materialet från järnåldern är magert. De bilder som finns bevarade i Sverige är endast två stycken - ett dryckeshorn på en liten romersk kamé av glasmassa från Uppsala högar samt möjligen en gotländsk s.k. bildsten där man tyckt sig kunna uttolka bilden av en lyra.

Till det nordiska litterära kulturarvet hör bl a Beowulf-dikten, Snorre Sturlasons prosa-Edda och Heimskringla (historieskrivning), den norsk-isländska skaldediktningen och de isländska forntids- och hjältesagorna, där händelserna ofta är förlagda till Sverige.

Bevarade ljudredskap

Hur lät de forna instrumenten? Det är med rösten som med språket. Människan förmår med röst eller instrument frambringa ett oändligt antal ljud, men utnyttjar bara en begränsad del av möjligheterna. Urvalet bestäms av syftet.

Nedan följer en förteckning över och beskrivningar av ljudredskap från yngre järnåldern, funna vid utgrävningar i Norden. Informationen är hämtad från CD:n Fornnordiska klanger (ur serien Musica Swecae). Skivan innehåller ljuddemonstrationer från rekonstruerade instrument samt dokumentationer om forntida musik- och ljudinstrument:

Kohorn med fingerhål. Spelhorn från äldre järnålder, funnet i Konsterud, Visnum socken, Värmland. Längd ca 27 cm. Har fem fingerhål och bärband vid mynningen.

Skälla. Skälla av järn, upphittad i Rings, Hejnum socken på Gotland.
Ca 400-500 e.Kr.

Lerskallra. Päronformat, ihåligt lerföremål innehållande rasselpartikel av lera. Äldre järnålder. I smaländen finns ett hål för band. Antagligen en barnskallra. Kan ha haft dubbla funktioner; användes även som skydd mot ont.

Lergök. Ihålig fågelfigur av lera med platt näbb och rundad öppning i pannan. Inga fingerhål. Funnen i en grav i Bjerkreim, Norge. Ca 400 e Kr.

Barvaluren. Ett s.k. naturhorn, d.v.s. den har inga fingerhål. Består av större oxhorn med bronstillsatser i båda ändarna samt bärkedja av brons. Längd 85 cm. Barva socken i Södermanland. Äldre järnålder.

Gallehushornen. Guldhorn från Gallehus, södra Jylland i Danmark. Ca 400-500 e.Kr. Upphittade år 1639 resp år 1734 och stals år 1802 för att smältas ner av tjuven! Rekonstruktioner har gjorts utifrån gamla teckningar och beskrivningar, den senaste år 1979. Vikt 6 kg.

Kvalsund-roparen. Megafon och/eller blåshorn. Fragmentariskt trattformat föremål av trä, 72 cm långt och ca 18 cm i största diameter. Funnet i en myr bland rester av två träbåtar i Kvalsund, Norge. Ca 500-600 e.Kr.

Oseberg-luren. Rakt, ihåligt trärör, 106,5 cm långt, från vikingaskeppsgraven i Oseberg, Vestfold i Norge från 834 e.Kr. Troligtvis ett trumpetliknande blåsinstrument. Se bilden överst på sidan.

Birkaflöjten. Spaltflöjt av ben med två fingerhål, från Birka, ca 800 - 900 e.Kr.

Lyra. Den sexsträngade lyran verkar ha varit den mest utbredda i Nordvästeuropa fram till vikingatidens slut. Man har funnit rester av 18 lyror i Sverige och i områden med stark nordisk anknytning. De svenska fynden består av två stall: ett av bärnsten från Broa, Halla socken på Gotland, från sent 700-tal, samt ett av horn från Birka, 800-tal. Dessa fynd är de äldsta beläggen för strängaspel i Norden. Strängarna spelades direkt med fingrarna. Rekonstruktioner har gjorts, bl.a. av lönn. Lyran tycks i stort sett ha varit diatoniskt stämd men det kan ha förekommit många stämningsvarianter. Man kan utöka tonförrådet från de sex första tonerna i skalan till ungefär tre oktaver genom att man alstrar s.k. övertoner. Lyran erbjuder fler spelmöjligheter.

Bensnurra. Mellanfotsben från svin, med genomborrat hål på mitten. Användes uppträdd på tråd, som en s.k. bumla, idag med en knapp istället för ben. Kan ha haft dubbla funktioner, både som leksak och som en förankring i folktron. 800-900 e.Kr.

Norsk rangle på draglina. Rassel av järn, bestående av tre ringar och en cylindrisk skaftholk, uppträdda på en större oval ring. Ranglen är monterad på ett hästfordon. Akershus, Norge, 800-900 e.Kr.

Hästbjällror. Bjällror av järn i rembeslag av järn. 16 st bjällror funna i en grav från Raglunda, Köpings socken, Västmanland. Ca 1000 e.Kr.

Norsk rangle på trästav. Tre järnringar och en konisk skaftholk uppträdda på en större oval ring. Monterad överst på en 170 cm lång trästav som stöts mot golvet. Stövernhaugen, Norge, ca 800-1050 e.Kr.

Mungiga? Två förrostade, ögleformade järnföremål som skulle kunna vara byglar till mungigor. Funna i en grav i Grönneberg, Vestfold i Norge. Daterade till vikingatid. De hittills kända, säkra mungigorna på nordiskt område är från medeltiden. Från yngre järnålder har påträffats mungigor i Holland och Frankrike, länder som vikingarna hade kontakt med.

Panflöjt. Fragmentarisk vikingatida panflöjt, gjord av ett stycke trä (buxbom) och hittad på en gårdsplats vid Coppergate i York, England. Troligtvis sent 900-tal alternativt tidigt 1000-tal. York var på sin tid koloniserat av vikingar. Flöjten har fem bevarade tonrör och ett hål för band. Snarlika panflöjter används t.ex. av knivslipare i Portugal för att kalla på uppmärksamhet.

Lundapipan. 20 cm långt intakt rör av fläderträ med tappformigt avfasade ändar och fyra fingerhål. Ca 1050 e.Kr. eller något senare. Träröret är en spelpipa till ett rörbladsinstrument, antingen hornpipa eller säckpipa.

Riksinventeringen

År 1975 gjordes en riksinventering med syftet att dokumentera äldre musikinstrument och andra ljudredskap i landet, från forntid fram till år 1900. Initiativ till detta togs av Musikmuséets chef Gunnar Larsson. Landets museisamlingar letades systematiskt igenom.

Ljudredskap dokumenterades och registrerades. En indelning av instrumenten gjordes med utgångspunkt från följande akustiska principer:

I Självklingande instrument (idiofoner)

Rassel
Skrapare
Slaginstrument
Klockor

II Trummor (membranofoner)
III Stränginstrument (chordofoner)

Lyror

IV Luft- eller blåsinstrument (aerofoner)

Vinare och snurror (s.k. fria aerofoner)
Flöjtinstrument (kant- och spaltflöjter)
Djurhorn, trälurar, bronslurar (trumpetblåsta instrument)
Ropare (megafoner, d.v.s. röstförstärkare)
Rörbladsinstrument (t.ex. säckpipor)

Foteviken Kulturcenter

Förutom Fotevikens Museum finns här Höllvikens Bygdegård, Fotevikens stugby, restaurangen Den Fede Gåsen och Skånes Hantverksinstitut samlat under begreppet Kulturcenter. Klicka här för mer information.


Föreningen SVEG
Friluftsmuseerna
Vellinge kommun
EXARC
Follow the Vikings
IMTAL
Destination Viking
Skånes Hantverksinstitut
Medborgarskolan