Besök oss på Facebook Besök oss på Twitter
Svenska
English

Sånger och spelmän

Influenser från det övriga Europa

På gränsen till 1100-talet började i Sydfrankrike socialt högstående adliga diktare, trubadurer, sjunga sånger om riddarståndets höviska kultur och kvinnodyrkan. I Nordfrankrike fick de benämningen "trouvèrer". Trubadur och trovèresångerna har namn efter refrängformer som "virelai", "ballade" och "rondeau". Exempel på trouvèresång är "Le jeu de Robin et Marion av Adam de la Halle". Man sjöng också religiösa sånger med ett antal upprepade eller varierade fraser (litaniatyp) som kallas "lais".

Spelmän på sydportalen till Källunge 1300-talskyrka på Gotland.

Det var vanligt att trubaduren hade en jonglör eller menestrel som svarade för det musikaliska utförandet och eventuellt fick improvi-sera melodin. Man tror att sångerna framförts med instrumental ackompanjemang. I Tyskland förekom en liknande stil som kallades minnessång och alltså utfördes av en minnessångare. Kompositionsarvet från minnessångarna övertogs efterhand av mästersångarna som dock var av kvalitetsmässigt sämre klass. Visdiktarna var stadsbor med borgerliga hantverksyrken.

Riddardiktning och den nordiska balladen

En hövisk viskonst, inspirerad av den franska viskonsten, utvecklades under riddartiden i Norden på 1200-talet. Den nya diktningen kallas ballad och är en syntes av dikt och musik, eventuellt även dans. Balladerna hörde ursprungligen hemma i riddarborgar och slott med relativt fina manér men övertogs senare av bondekulturen.

Ballad är en sång av episk karaktär med vers och omkväde. Ett typiskt kännetecken är växlingen mellan strof och refräng, mellan solo och kör. En särskild försångare tycks ha haft till uppgift att sjunga stroferna och i förekommande fall leda dansen. Försångaren sjöng versen under det att församlingen stod still. Under refrängen började man i dansstegen ge rörelse till melodin.


Spelman vid adelsmans hov. Kalkmålning från 1300-talet i Örslev kyrka på Själland.

I äldre tider kunde balladen fungera som ett slags nyhetsförmedlare (jämför skillingtryck), där man i ett antal verser beskriver omvittnade händelser. En av de mest kända balladerna är visan om Ebbe Skammelsson, vars melodi tyvärr inte finns bevarad. Visan är ursprungligen dansk men var under medeltiden mycket spridd också i Sverige. Vi finner också Staffansvisorna, som även finns att beskåda i medeltida målningar och skulpturer, t ex i Dädesjö kyrka i Småland.

Först på 1700-talet uppkom de första medvetna strävandena att uppteckna och bevara vår folkviseskatt, men detta arbete avsatte inte några egentliga resultat förrän på 1800-talet.

Man har också upptäckt att visorna ofta inte på långt när är så gamla som man trott och inte heller av folket. En del folkvisor har troligen uppstått i de högre stånden men man behåller ändå benämningen folkvisa eller folkmusik. Enbart i Sverige har man kunnat särskilja ett par hundra olika balladvarianter. Dessa brukar indelas i riddarvisor, kämpavisor, historiska visor och legendvisor.

Tyvärr finns inte en enda hel ballad bevarad i uppteckning från tiden av sin tillkomst. Den tidigaste upptecknade nordiska folkmelodin är "Drömde mig en dröm" ur en dansk handskrift från 1300-talet som i en runskrift innehåller bl.a. Skånelagen. I övrigt har våra äldsta folkliga melodier - vallåtar, väktarrop och arbetssånger - fortlevat ända in i modern tid, mest genom muntlig tradition.

Koralboksutgivaren Haeffner var en energisk förkämpe för svensk folkmusik under 1800-talet och hade intressanta kommentarer om de gamla rytmerna:

"De gamla i sina samkvämer eller krets frågade fan efter takten, de behöll blott melodin och utvidgade takten efter stavelserna".

Det som Haeffner reagerade på var att sångerna under medeltiden inte delades in i metriska scheman. Istället fick rytmen och melodin följa orden. Vid uppteckningar av folkmelodier är man dock numera inte så angelägen att pressa in dem i speciella taktarter som man gjorde i början. Sådana indelningar är efterkonstruktioner, men tyvärr i många fall det enda material vi har att tillgå.

Lekare - gycklare - spelman

Belägg för trubadurer och minnessång saknas på nordiskt område. Man kan söka paralleller i de kringvandrande lekarna, som förekom över hela Skandinavien. Andra benämningar är gycklare, gärande, trumpare och harpare. Gycklare gjorde inte bara musik; de omnämns ofta som akrobater och djurtämjare med dansande björnar mm. I takt med det ökade tyska inflytandet i svenska språket byttes "lekare" ut mot "spelman". Rimligt är att spelmannen behärskade flera instrument, vilket var vanligt bland kontinentens stadsmusikanter. I Västgötalagen kan man läsa om den rättslöse lekaren:

Bonde med horn och armborst. Kalkmålning från 1400-talet i Elmelunda kyrka i Danmark.

"Varder lekare sårad - den som med giga går, eller med fidla far, eller trumma - då skall man taga en otam kviga och föra henne upp på en kulle; då skall man allt håret av svansen raka, och sedan smörja; då skall man giva honom nysmorda skor; då skall lekaren taga kvigan om svansen; en man skall slå till med vass gissel.

Gitter han hålla, då skall han hava det goda kreaturet, och njute det, såsom hunden gräs. Gitter han ej hålla, have tåle han det han fick, skam och skada; begäre aldrig förr rätt än en hudstruken trälinna."

Lagen tvingade ofta lekaren att medverka i "elakt spel", i spektakel där folk fick skratta åt honom. Främlingar stod lägre, rättsligt sett, och kringströvande utan jordegendom stod långt utanför lag och rätt. Lagtexterna visade på ett ett utbrett synsätt på lekaren som lågtstående, värd förakt för sitt förbund med djävulen. Även kyrkan hade en uppfattning om musikanten som en förtappad individ.

Från vandrande musiker till herrarnas spelemän

1300- och 1400-talens krönikor berättar om gycklare och lekare, som underhöll gästerna vid ståtliga fester. Kontinentala furstar hade musiker i sin tjänst och vid stormännens fester i Sverige ville man hålla en kontinental stil på underhållningen. Kyrkan och den politiska makten var intimt sammanbundna och därför var det naturligt att kyrkosångarna, prästerskapet i kungliga kyrkor eller kapell, räknades till hovmusiken. I "Konungastyrelsen", troligtvis skriven under 1300-talet för Magnus Erikssons uppfostran, står det att tungan används både när man talar och när man äter. För att inte blanda ihop funktionerna håller stormännen sig till spelmän, som spelar till måltiderna. Det var alltså musik, inte mat, som skulle tysta munnen.

Piae Cantiones och Carmina Burana

Det folkliga i muciserandet finns bl.a. bevarat i bild på en del av våra gamla kyrkklockor. Här en medeltida klocka från Småland med en gris spelande något slag av blåsinstrument. Finns numera på Statens Historiska museum i Stockholm.

Studenterna vid de större kloster- och domkyrkoskolorna sjöng också sånger som var anpassade efter det dagliga livet. De kallas "carmina scholastica" (skolsånger). De hade ofta religiöst innehåll och var skrivna på latin, vilket är fallet i en berömd finsk/svensk sångsamling, "Piae cantiones", utgiven år 1582, alltså under renässansen. Den räknas som vår första inhemska skolsångbok och består till största delen av jul-, påsk- och pingstsånger. Sångernas ålderdomliga stil tyder på att flera av dem mycket väl kan ha gått i muntlig tradition under lång tid och sjungits vid de studerandes sockengångar på svenskt område redan på medeltiden. Studenterna själva bidrog med dikter av olika slag och även visor med världsligt innehåll; dansvisor, skämtvisor och dryckesvisor.

Liknande visor skrevs även av kringvandrande studenter och blivande präster, s.k. "vaganter", som vandrade omkring i Europa och livnärde sig på litet av varje, t.ex. privatundervisning i välbärgade familjer. Deras viskonst har tilldragit sig stort intresse och fått benämningen vagantdiktning. En känd samling vagantdikter är "Carmina Burana", som innehåller vårsånger, dryckessånger och kärlekssånger.

Foteviken Kulturcenter

Förutom Fotevikens Museum finns här Höllvikens Bygdegård, Fotevikens stugby, restaurangen Den Fede Gåsen och Skånes Hantverksinstitut samlat under begreppet Kulturcenter. Klicka här för mer information.


Föreningen SVEG
Friluftsmuseerna
Vellinge kommun
EXARC
Follow the Vikings
IMTAL
Destination Viking
Skånes Hantverksinstitut
Medborgarskolan