Besök oss på Facebook Besök oss på Twitter
Svenska
English

Musiken i Sverige efter kristnandet

Medeltiden i Europa

Den historiska medeltiden i Europa inleds med Västroms fall vid 400-talets slut. Karl den store grundade sitt rike runt 800 e.Kr. och araberna skapade ett världsvälde. Fjärrhandeln utvecklades, en borgarklass växte fram, en maktkamp rasade samtidigt mellan den kyrkliga och världsliga makten och nationalstaterna började framträda. Inom musiken fann man sätt att notera tonhöjd och rytmik, och flerstämmigheten uppkom och utvecklades. Det medeltida Europa hade en betydande kontakt med Orienten. Erövrare och korstågsfarare förmedlade kontakten med en för européerna okänd musik, och vissa orientaliska drag togs upp i den västerländska musiken.

Den kristna missionen i Norden

År 829 e.Kr. anlände några sändebud från svearnas kung i Birka till kejsar Ludvig den fromme i frankernas land. Svearna ville ha hans hjälp med att kristna sitt land. Ludvig skickade munken Ansgar till Birka. Han stannade där i 1 1/2 år, men misslyckades med att omvända hedningarna. Allt återgick till det gamla. På 1000-talet gjordes nya försök i kristnandet av svearna. Missionerande munkar vandrade in i Sverige för att grunda kloster. Först omvändes kungarna och därefter folket. Engelska missionärer kom först, följda av de tyska och franska prästerna. Kyrkor anlades, ofta på gamla hedniska kultplatser eller vid tingsplatser där människor vant sig vid att samlas.

Cistercienserna grundade på 1100-talet klosteranläggningar på landsorten medan franciskanerna och dominikanerna på 1200-talet slog sig ned i städerna. Städerna Lund och Roskilde kom att utgöra musikaliska centra i Norden. Den kristna liturgin och den gregorianska sången började ljuda i kyrkor och kloster. Fromma pilgrimssånger ljöd överallt och klockor kallade folket till andakt. Munkarna spred konsten att teckna melodier i notskrift och det inrättades domskolor och klosterskolor där man lärde ut kyrkans liturgiska melodier och texter. Välsjungande gossar hämtades ur dessa skolor för att utbildas i särskilda sångskolor.

Förstörelsen av det hedniska kulturarvet

Den germanska världens äldsta egna skriftkällor, de gamla sångerna/dikterna, kom av den kristna kulturen att utsättas för en systematisk förstörelse. Kyrkans män ville inte veta av någon historia i Norden före Ansgar. Det blev antingen helt tyst om den hedniska forntiden eller också fördömde man den. Sveriges fornhistoria omvandlades till Palestinas och judafolkets historia. På några ställen infördes dödsstraff för dem som höll fast vid sina förfäders "forna sed" ("den forna seden" är för övrigt ett välkänt samlingsbegrepp på de seder man hade före kristnandet). Munkarna skrapade bort vad som stod på de fåtaliga äldre pergamenten för att skriva sina latinska böner på dem.

På en runsten i Harg norr om Norrtälje finns Sveriges troligtvis äldsta kyrkklocksbild inristad. Två personer drar i ett rep som är fäst vid klockan.

Kanske klarade sig runstenarna från förstörelse, därför att de var lämpliga byggnadsstenar vid uppförandet av kyrkor. Efter det att kristendomen segrat, försvann i medeltidens Nordeuropa kunskapen om germansk hedendom. Germanska gudar och germansk hednisk diktning var främmande för medeltidens människor. När en medeltida minnessångare i Tyskland skulle beskriva sin älskade, tog han inte Freja eller någon germanska gudinna, utan Venus. Man tillgrep antik mytologi, eftersom den germanska var bortglömd.

En ny kultur tar form

Med kristnandet uppstår en ny kulturform med impulser från orienten, från greker och från romare. Kyrkan och religionen blev det centrala. Inom hela litteraturen inträffade en förändring - den hedniska litteraturen i form av verklighetstrogen historieskrivning, hjälte- och gudadiktning avstannade. Det ideal som möter oss i den efterhedniska litteraturen var underdånighet. De kristna legenderna fick ersätta "sagorna".

Musiken, konsten och vetenskapen skulle först och främst tjäna kyrkan. Den negativa inställningen till instrumentalmusik gjorde att den kyrkliga musiken förblev vokal under en lång tid. Det blev allt vanligare för herremännen att sända sina söner till europeiska universitet. Paris blev snart ett centrum för unga svenskar som önskade studera och från 1300-talets mitt blev Prag ett gott alternativ, eftersom digerdöden hade härjat och hundraårskriget gjorde resandet besvärligt. Dessa studieresor satte förmodligen spår i den kyrkliga sångritualen och liturgin hemma i Sverige. Forskaren Hjalmar Alving skriver om den "nya" riddardiktningen i relation till den gamla fornnordiska litteraturen:

"Handlingen är löslig, karaktärsteckning saknas. I detaljerna äro de alla lika naivt orimliga. I alla tre visorna finna vi samma fantasistoff: äventyrliga upplevelser i främmande länder, underbara slott med salar, som gnistra av ädelstenar, festmåltider präglade av hövisk umgängelseton, riddare och damer i praktfulla kläder, kraftmätningar där hjältens förtrollade ring blir hans räddning. Klädprakt och yttre förfining får ersätta handlingens och idéinnehållets brister".

Ont om svenska källor

Det är tyvärr ont om källor som speglar våra svenska förhållanden under medeltiden. Mycket beror detta på att det fanns en utbredd muntlig tradition. Att skriva ner minnesanteckningar för visor, ramsor och galdrar var inget man bemödade sig med när man kunde lära ut muntligen. Bara några hundra år innan missionärerna kom till Sverige gällde vad teoretikern Isidor av Sevilla skrivit: "om människan inte behåller melodierna i minnet, så försvinner de, ty det går inte att skriva dem". Den världsliga musiken förtegs av kyrkans skriftställare, vilket gör att ytterst få fragment av världslig medeltida musik finns bevarad i våra dagar.

De berättande källorna vi har till vårt förfogande är t.ex. reseskildringar, krönikor och andra historiska och litterära framställningar, brev, sagor och dikter. Räkenskaper, stadgar, lagar (exempelvis Västgötalagen) och protokoll kan ge information om musikutövarnas arbetsförhållanden och samhällsstatus. Musikpedagogiska och musikteoretiska skrifter kan visa på musiktänkande och hur man framförde musiken. Medeltidens musik finns även skildrad i arkeologiska fynd som instrumentdelar, hela musikinstrument, verktyg för instrumenttillverkning men också i bilder av dansande och musicerande människor. Alla bilder, exmpelvis kyrkomålningar, skildrar inte verkligheten utan kan i många fall ha ett symboliskt syfte. En känd kyrkomålare var Albertus Pictor som hämtat många av sina (musik)motiv i sin vardagstillvaro.


Dansscen på kalkmålning i Örslevs kyrka, södra Själland, 1300-tal.

Skildringar av svenskt folkliv

Till vår urgamla litteratur hör också landskapslagarna. Författaren Wilhelm Moberg skriver:

"Rättsreglerna byggdes i stora delar rytmiskt, som dikter eller kväden, för att de lättare skulle inpräntas i minnet. Även i skriftliga uppteckningar har formen av alliterationer, uddrim och inrim på många ställen bibehållits".

Olaus Magnus "Historia de gentibus septentrionalibus" (1555) är en av de mest bekanta skildringarna av svenskt (och nordiskt) folkliv i äldre tider. Här kan man läsa om musiken till vardags och fest hos allmogen. Påminnas bör om att krönikorna tillkom i politiskt propagandasyfte, långt efter de händelser de skildrar. Olaus Magnus berättar att "pipare, hornblåsare, trumpetare och fidlare" förekommer överallt i de nordiska länderna, men att de skickligaste mästarna på dessa instrument är utlänningar:

"Därför invandra ock sådana till de nordiska länderna för att där söka förtjänst, som äfven rikligen kommer dem till del, hvarjämte de gunstigt mottages såsom gäster af befolkningen, enkannerligen af furstarna, hvilka använda dem för att vid rytteristrider med trumpeternas gälla klang lifva folk och hästar till anlopp mot fienden. Ty af trumpetens förfärliga skall eggas människorna till stridslystnad liksom af en härolds rop, och sammalunda hästarna i följd af sin naturliga instinkt."

(Olaus Magnus 1555, bok 15, kap 30)

Den svenska Erikskrönikan från 1300-talets förra hälft (handlar om tiden ca 1269 - 1319) berättar bl.a. om tornerspelen:

"Konung birgers bröllop waar
ther epter innan thet tridhia aar.
I Stokholm war tha mykin gläde,
oc var thera bröllopsklädhe
aff baldakin ok bliant.
Ther med lösto lekara thera pant.
……
Bade man hörde ok man saa
pipara, bombara ok trumpara.
The giordo rusk ok mykit bangh."

(Erikskrönikan; 1991 års utgåva, s 74 f.)

Det berättas också om musik för underhållning och dans:

"pipara baswnara och altskens leek
man ther omneth höre fik
the dantze hoffere ware kathe
ok giorde thom glad i allo mate."

(Karlskrönikan; efter Klemming 1866, s. 190 f.)

Troligtvis har det på medeltiden även förekommit s.k. kulning, jaktläten, arbetssånger, vaggvisor m.m. Längs gator och vägar bör fest- och processionsmusik ha ljudit, här nynnades säkert visor och sjöngs pilgrimssånger under vandring och på rastställen, som skedde i andra delar av Europa.

Foteviken Kulturcenter

Förutom Fotevikens Museum finns här Höllvikens Bygdegård, Fotevikens stugby, restaurangen Den Fede Gåsen och Skånes Hantverksinstitut samlat under begreppet Kulturcenter. Klicka här för mer information.


Föreningen SVEG
Friluftsmuseerna
Vellinge kommun
EXARC
NOOAM
IMTAL
Destination Viking
Skånes Hantverksinstitut
Medborgarskolan